Sträckfilmning

Sträckfilm håller godset på plats på pllen och skyddar mot fukt och smuts. Tyngre gods kräver en mer tänjbar, segare och dyrare film och därmed också en bättre och dyrare sträckfilmsmaskin som kan utnyttja filmens egenskaper.

Det finns två typer av film, plangjuten och blåst. Den plangjutna, som också brukar kallas ”cast”, är den vanligaste. Den kan levereras i olika tjocklekar och med olika sträckförmåga. Den kan vara något försträckt, mer eller mindre klibbig, bred, smal, färgad eller transparant. Plasten tillverkas av polyeten som kan behålla sin elasticitet ner till minus 50 grader. Tjockleken är mellan 8 µm och 40 µm, och den är tänjbar upp till 350 procent.

En segare film gör den mer lämpad för tungt och oregelbundet gods med vassa kanter eller hörn som sticker ut. En eventuell reva i blåst film är inte hela världen, filmen håller ihop ändå. Sträckfilm görs av polyeten. En del filmer är oklibbade på utsidan för att pallar som står intill varandra inte ska haka fast i varandra i pallställaget.

Sträckfilmningen kan ske manuellt, med halvautomatiska maskiner eller med helautomatiska maskiner. Manuell filmning sker med ett enkelt handredskap. En halvautomatisk maskin som kräver att truckföraren placerar pallen på vridbordet. En helautomatisk maskin har en rullbana som pallarna placeras på och därefter matar maskinen fram pall för pall till positionen för plastning.